Jörn Donner i världens bästa land: Varför är Sverige så framgångsrik?
Det är över 30 år sen jag lämnade Sverige och återvände till Finland, och ännu mer längesen som jag i skuggan av gamle kungens död gav ut en bok om Sverige 1973. Matka vieraaseen maahan hette den. Landet är alltjämt främmande för mig, nära och ändå fjärran.
De mentala chocker som drabbade Sverige var mordet på Olof Palme 1986, åtföljt ett antal år senare av mordet på Anna Lindh. Någonting som man trodde vara uteslutet i ett fridfullt samhälle blev realitet.
Vissa svenskar påstod att jag, på grundval av TV-framträdanden och mycken ytlig offentlighet hyste någon form av hatkärlek till Sverige.
Vi grannar i Norden har ibland med en viss avund sett på Sverige, som är störst och geografiskt ligger i mitten. Ibland har dessutom ledande svenska politiker framträtt med anspråk på hög moral (högre än grannarnas). Man har också myntat slagord såsom The Capital of Scandinavia om Stockholm, likgiltigt kanske för oss finnar som inte är del av Skandinavien.
I fall jag hyst någon form av bitterhet kan det ha berott på enskilda incidenter, till exempel den sällsynta stupiditet varmed vissa tongivande svenska medier förföljde mig för att jag lät Ingmar Bergman göra vad som skulle bli hans mest berömda film, Fanny och Alexander. Angreppen byggde på att det var den dyraste film som gjorts i Sverige. Det sades att jag slösade bort samhällets pengar.
Frånsett dessa och andra nålstygn var jag ibland något förvånad över en uppfattning jag ibland fick höra, att Sverige var bäst i Norden enbart för att det var störst.
Påståendet stämmer på något sätt, inser jag nu, långt senare.
Men hur?
Varför går det bra för Sverige och sämre för Finland?
För att få antydan om ett svar har jag rest runt i Sverige från norr till söder, men också ställt frågor i Stockholm till politiker och ekonomer.
Vad Finland beträffar har jag inte för avsikt att försöka ge råd som grundar sig på vad man gör i Sverige. Det är onödigt. Sanningshalten i dem kan man inte bedöma förrän senare, också därför att nuvarande riksdag och nuvarande regering i Finland tycks vänta på sitt slut, utan att direkt kunna påverka hur slutet ser ut. Jag har en känsla av att man i ganska ringa mån hos oss följer den politiska debatten i Sverige. Också där väntar man på ett viktigt val, den 14 september.
Både Sverige och Finland är, som exportorienterade ekonomier, känsliga för vad som händer i världen, med den skillnaden, till Sveriges fördel, att landets ekonomi är betydligt mera mångsidig än den finländska, med ett starkt inslag av den Mittelstand som gjort Tyskland till Europas starkaste ekonomi. Också på andra sätt påminner Sverige om Tyskland. Svenskarna gillar det inte riktigt, men jag vill gärna kalla Sverige ett nordligare Tyskland i miniatyr.
Det har funnits ekonomiska kriser också i Sverige. Man har ibland reagerat hysteriskt som när staten lät trycka ransoneringskort för bensin under den första av många oljekriser. Under sådana tider har jag försökt säga till svenskarna att de själva inte tycks veta hur rikt det land är som de lever i, en substans som inte alltid kan mätas i pengar. Nokia var en kort tid världsledande. IKEA och H&M finns överallt i världen sedan länge.
Tvåhundra år av fred betyder mycket, men förklarar bara en del av Sveriges häpnadsväckande välstånd.
Ibland har jag funderat över vid vilken tidpunkt man med full säkerhet kunde säga att Sverige intog en ointaglig ledning före Finland.
Inte i ishockey, ställningen där är jämn, inte i fotboll, där Finland aldrig varit riktigt nära Sverige, men i ekonomisk utveckling och statsfinansiell stabilitet.
I Finland försökte man förneka den svenska dominansen under den korta tid då Nokia var världsledande i mobiltelefoni och Sverige föreföll ha egna problem med ekonomisk balans. Kari Kairamo lät i Sverige föra en skrytkampanj över ett Nokia som tillverkade allt från mobiler till toalettpapper. Det var inte riktigt varaktigt, som vi vet. Man talade om ”utmanaren från öster”, Finland alltså.
I dag är situationen den att Sverige tagit en ointaglig ledning i förhållande till sin östra granne. Landets statsbudget är i balans, den finska mellan 8 till 10 miljarder på minus. Sverige har en statsskuld som är hälften av den finska. Medan Finland försöker genomföra en reduktion av de offentliga utgifterna har man i Sverige lyckats hålla balans samtidigt som man genomfört både skattesänkningar och avskaffat av arvs- och gåvoskatter, vilket av somliga i Finland tolkats som ”borgarbeslut”, medan de i själva verket tillkom under Göran Perssons socialdemokratiska regering. Om detta budgetära balanskrav råder det politisk enighet i Sverige för tillfället, men jag är inte säker på att den håller. Reformkraven är många. Allt kan inte finansieras genom höjda skatter.
De två partigrupperingar som kämpar om makten i valen den 14 september, den borgerliga Alliansen (som styrt landet under åtta år) och den av socialdemokraterna ledda vänstern, tycks under denna valkampanj, som pågått dagligen sedan januari, skenbart ha högst olika uppfattningar om hur Sverige ska styras, men i verkligheten åtminstone på en punkt vara överens, i kravet på balanserad budget.
En viss politisk (eller psykologisk) trötthet råder i Sverige, trots försäkringar om motsatsen. Har borgarna regerat alltför länge? Det innebär att socialdemokraternas Stefan Löfven troligen blir statsminister i en kommande regering och att Miljöpartiet de Gröna får plats i regeringen. Det finns ett antal frågetecken i och med Sverigedemokraternas egendomliga ställning: Ingen vill röra vid dem, men det kan tänkas att ingen politisk gruppering, borgerlig eller vänster, får majoritet i riksdagen utan Sverigedemokraterna.
Skall man låtsas om att de inte finns? De rider på stämningar som finns inom alla europeiska länder, även i Finland, en nationalistisk variant som ibland också präglar Sannfinländarna, med ett stort inslag av invandrarfientlighet.
Det är längesen sedan socialdemokratin i Sverige kunde få över 40 procent (ibland upp emot 50 procent) av väljarna bakom sig. Då var det lättare att regera som enpartiregering, med förhoppning om att mindre partier i mitten eller på vänsterkanten skulle stöda en socialdemokratisk regim.
Det kan tänkas att både Miljöpartiet de Gröna och Vänsterpartiet (till delar en kvarleva av kommunistpartiet) ställer svårgenomförbara krav för sin medverkan. Man vill också, i motsats till det förflutna ha plats i regeringen. För en traditionellt sett antikommunistisk socialdemokrati är det svårt att godta en reformerad vänster som partner.
Ett av problemen är inställningen till kärnkraft.
För länge sedan besökte jag kärnkraftverket i Barsebäck som efter påtryckning bland annat från Danmark stängdes 1985. Men de andra tre kärnkraftverken i Sverige har under tiden och fram till nu producerat energi i en omfattning större än någonsin förr.
Jag besöker nu det största av dem, Vattenfalls Ringhals i januari, en dag av kyla och snöstorm. Vattenfall har ansökt om rätt att ersätta de äldre reaktorerna på platsen med nya, en fråga som säkert kommer att uppta en kommande regering. Vad som händer vet man inte. I ett samtal jag hade med Vattenfalls styrelseordförande säger han att problemen kring de stora förseningarna i Olkiluoto 3 kan tänkas bli avskräckande exempel. Kostnadsbilden är oklar.
Vattenfall är i Tyskland storproducent av energi genom stenkol, ett inte speciellt lockande alternativ med tanke på miljön. Tysklands så kallade Energiewende är visserligen en besluten sak, men sista ordet är inte sagt. En regering i Sverige får ta ställning till energifrågan och måste dessutom ha majoritet i riksdagen för det val man vill göra. Det skapar ytterligare problem för en socialdemokrati som är delad i frågan.
Den fras som kärnkraftsingenjörerna använder att de bara ”kokar vatten” kan vändas till sin motsats, destruktiv vattenkokning, vilket framgår av en nyutgiven svensk bok, där alla skräckscenarier om kärnkraften upprepas. De är många.
Ur ekonomisk och politisk synpunkt förefaller en nyinvestering i kärnenergi utspelad, åtminstone för tillfället. Vindmöllorna snurrar på, solen lyser ofta, men ibland blåser det inte, och det blir mörkt.
Ringhals och de andra kärnkraftverken i Sverige står för nära hälften av landets elförsörjning. De har ännu inte fått ett fungerande alternativ. Men i Sverige är det otänkbart att bygga nytt, såsom initiativtagarna till ett nytt kärnkraftverk i Finland föreställer sig. Men också den planen är än så länge utopisk.
De som i likhet med mig är anhängare av elproduktion genom kärnkraft tror inte att denna produktionsform är evig, utan föreställer sig att den småningom skall kunna ersättas av andra energikällor. Men det är å andra sidan inte helt vettigt att av skattebetalarna i Sverige kraftigt subventionerad vindkraft säljs till Finland.
Greenpeace och andra grupper försöker genom attacker mot kärnkraftsverken bevisa att dessa kan ockuperas och oskadliggöras, vilket lett till alltmer skärpta säkerhetsbestämmelser, men utan allvarlig skada för någon part, utom att demonstranterna ibland lyckats få all den offentlighet som de önskat sig, i likhet med den arktiska manöver mot oljeborrning där Sini Saarela och hennes kamrater fick betala med långa häktningar i Ryssland.
Jag började min vinterresa i Kiruna, av två skäl. I detta Norrbotten finns överlevande rester av den finskhet som i tiden varit dominerande, men som svensk politik med stor framgång nästan lyckats utplåna. Men finskan sitter kvar i mångas medvetande, såsom den taxichaufför som beklagar att hans barn kan finska dåligt, men själv föredrar han att tala finska med mig. Finskan sitter också kvar i ortsnamn och levnadsvanor.
Kiruna lever av sin ekonomiska guldgruva, järnmalmen.
Alla centrala byggnader i staden, samt bostäder för över 10 000 personer måste flyttas eftersom malmådern sträcker sig snett under den nuvarande stadens centrum. Denna stora omplacering kostar miljarder och verkställs under fem års tid. Jag citerar en tidningsnotis om beslutet i Kiruna fullmäktige, som fattades våren 2014: ”Den nya stadskärnan ska rymma 3000 bostäder, Kirunas nuvarande kommersiella centrum, hotell, arbetsplatser, sjukhus, gymnasieskola, bibliotek, polishus, ett nytt stadshus och flera kulturbyggnader.” Det hela finansieras av LKAB.
LKAB och dess verksamhet, förutsättning för att Kiruna finns till, ger anledning till eftertanke över Sveriges agerande i det förflutna, inte bara språkligt.
Landet tvingades under andra världskriget till en svår balansgång så länge många i Europa fruktade att Hitler skulle kunna vinna kriget. Norge och Danmark var ockuperade, Finland befann sig i krig med Sovjet. Av de två inflytelserika bröderna Wallenberg var Jacob kontaktman med Hitlerriket, Marcus med väst. Sverige klarade av att leverera malm till Tyskland och låta tyska trupper transiteras genom Sverige, samtidigt som man uppehöll kontakten med de västallierade. Det var en osäker och skenbar neutralitet
Malmen kom från Kiruna.
Fram till en mycket sen tidpunkt hade det officiella Sverige en klart negativ inställning till judiska flyktingar, detta av hänsyn till Tyskland. Men mitt under kriget, efter Stalingrad medverkade man till att nästan alla danska judar skeppades över i säkerhet till Sverige. Raoul Wallenbergs insatser i Budapest är kända världen över.
Detta förflutna kan till en del förklara inställningen i dagens Sverige till flykt och invandring, men bara till en del.
Inom kort kommer Sverige att ha 10 miljoner invånare. Av dessa är troligen nära 20 procent utlandsfödda eller barn till färska invandrare.
Den svensksvenska befolkningen har haft en relativt låg nativitet, rätt långt under den ideala balansen mellan födslar och död.
Svaret är en invandring, som utöver Tysklands är den största i Europa i förhållande till folkmängden.
Men det handlar naturligtvis inte enbart om egoistiska skäl när Sverige förklarar sig berett att ta emot 30 000 syriska flyktingar. Det är en principiell inställning som delas av alla partier utom Sverigedemokraterna. Migrationsverket är en stor och välskött statlig institution, som svarar för den stora mängden flyktingförläggningar, men också genom sin domstol för avvisningar. Många fler syrier än Sverige kan ta emot vistas i Grekland och Italien. Förfalskade svenska pass är eftersökta.
Under historiens gång har Sverige varit både ett utvandrar- och ett invandrarland. Fattigdom och förföljelse drev över en miljon svenskar till USA. Hoppet om arbete och välstånd ledde till att hundratusentals finnar flyttade till Sverige, mest under 60- och 70-talen. Samtidigt var invandringen stor från Sydeuropa, speciellt Jugoslavien.
I dag är Sverige ett mångkulturellt samhälle med upp till 200 talade och skrivna språk.
Delvis, men bara delvis handlar det om ett segregerat samhälle. Invandrar- getton av olika slag finns runt de större städerna. Ur ett sådant, Rosengård i Malmö, kom Sveriges mest kända svensk, bosniern Zlatan Ibrahimovic, som fick äran, troligen också betalningen för att göra en reklamfilm för Volvo, där han långsamt och tydligt skanderar nationalsången Du gamla, du fria.
Sådana svenskar, men inte lika rika, finns det gott om. En av dem, som är kurd, säger till mig att han flyttat till stadsdelen Bromma med sin familj, för att undvika att hans barn går i en typisk invandrarskola. Det finns många sätt att klättra i den svenska hierarkin. Ett av dem är att kunna svenska, inte bara tala språket.
Asko Sahlberg, finsk författare, bosatt i Kungälv, tillhör inte den typiska finska invandrargenerationen, men hans stora och storartade nya roman Yö nielee päivät handlar i högsta grad om temat invandring och assimilering, eller kanske mera om ett misslyckande. Handlingen utspelar sig i ett Göteborg som jag i någon mån minns och känner igen när jag för länge sedan såg segregationen i praktik mellan finnar och jugoslaver ute i Volvos Torslandafabrik. Under pauserna hade de sina egna skilda bås, de talade inte med varandra, de hade inget gemensamt språk. Privat umgicks de inte heller.
I Sahlbergs roman, som omspänner över tre decennier, är finnarna huvudpersoner, deras dödsfiender är oftast serberna, i korthet ”jugoslaver”. Handlingens medelpunkt, Jakobsson, både mördar och blir mördad, men hinner med mycket däremellan, i en egendomlig värld mellan legalitet och brottslighet. Det egendomliga i historien är att svenskarna knappt existerar utom i form av polis och åklagare, de är borta från den halvvärld där Jakobsson lever, ibland med hustru och barn, men oftast som ensamvarg.
Romanen kan kallas en epokskildring. I samma form existerar inte denna undre värld i dagens Göteborg, men problemen har inte förändrats, annat än till en del. I Sverige tenderar man ibland att underskatta de problem som hänger samman med förflyttning till främmande språk, främmande miljöer och främmande sätt att tänka.
Susanna Alakoski, barn till finska invandrare, skriver i en dagbok om fattig-Sverige: ”Alla finsktalande finnar som kommer från Finland har bytt språk. Bytt land. Vi kommer från ett krigstraumatiserat land, och oftast från krigstraumatiserade släkter. Och arbetskraftsinvandringen är inte den enda historia finländare och svenskar har gemensam. En väl känd annan gemensam erfarenhet är de finska krigsbarnen.”
I Sverige talas det numera rätt sällan om den största invandringen, den finska.
År 1981 upptäcktes en sovjetrysk U-båt i vattnen utanför Karlskrona, enligt rysk förklaring resultatet av en felmanöver, enligt svensk var man ute för att spionera. Trettio år senare lät det svenska flygvapnet bli att reagera på ryska flygövningar i närheten av svenskt luftrum, varvid Sveriges ÖB något överraskande meddelade att Sverige kunde försvaras mot en attack utifrån endast under en vecka.
Ukrainakrisen och det nya kalla kriget har lett till ökad försvarsaktivitet på Gotland, kanske detta av psykologiska skäl, för att lugna befolkningen, eller kanske hellre lugna massmedierna, som har ett stort inflytande över hur det svenska folket reagerar. Krisen har också lett till löften om nya investeringar i försvarsteknologi, däremot inte till försök att öka manskapsstrukturen i och med att landet avskaffat värnplikten. Enligt tidningsuppgifter har Sverige närmare 900 överstelöjtnanter, men bara 8 bataljoner. Infanteriet finns i Finland.
Nato-frågan blir därmed aktuellare än någonsin, åtminstone i debatten. Även om stödet bland befolkningen tycks öka något är jag övertygad om att en ansökan om medlemskap inte är aktuell vare sig på borgerligt eller socialdemokratiskt håll. Den långa traditionen av neutralitet, verklig eller inbillar, väger alltför tungt.
Det hindrar inte att landets hyperaktive utrikesminister Carl Bildt och hans regering föreställer sig rätt stora ekonomiska och sociala insatser för ett hotat Ukraina. Detta löser inte försvarsfrågan, inte heller ett närmare försvarssamarbete mellan Finland och Sverige.
Det nya kalla kriget är en realitet som ännu inte blivit uppenbar för alla.
Den svenska nationalismen är en säregen historia.
Officiellt vill ledande svenska intellektuella förneka att en sådan finns. Men samtidigt tröttnar de inte på att påpeka att Sverige är det bästa landet på jorden, oberoende av politisk regim. Hur denna nationalism går ihop med landets allt snabbare förvandling till mångkulturell mångspråkighet är svårt att förklara, om man inte menar, och det gör många svenskar, att landets kultur förblir svenskspråkig, trots filmer och böcker som tilldrar sig i ett annat Sverige än det rent svenska. Det som tyskarna kallar Leitkultur skulle alltså förbli svensk.Barn till invandrare förlorar sitt eget ursprungliga språk.
Jag har inget svar på den frågan, men svensk öppenhet och tolerans kan åstadkomma ett Sverige som både är svenskt och mottagligt för världens vindar.